Första gången ska ju vara den första gången också nån gång.
- Kurt Olsson
”När pappa dog stannade världen upp. Det kändes så tidigt. Så orättvist och så meningslöst.
En stor del av sorgen handlade om att mina tre barn inte skulle få ¬möjlighet att lära känna och växa upp i närheten av sin morfar. Andra människor skulle kanske komma att minnas honom och prata om honom.
För mig var han i första hand en pappa och för barnen en morfar. Han gjorde så mycket knasigt, galet och bra i sitt liv och han var dessutom en mästare på att berätta om det. Jag ville inte att mina barn skulle vara utan de historierna. Jag visste också att pappa ibland själv fantiserat om att ge ut en bok med alla sina berättelser. Han hade en sällsynt förmåga att hamna i, eller helt enkelt se, det dråpliga i vardagen.
Så, varför inte? tänkte jag och började skriva.”
”Om jag fick välja mellan alla mina goda vänner, såväl levande som döda, vem jag skulle gå på krogen med en kväll, så är det givna valet Lasse ¬Brandeby.
Jag har aldrig känt någon som liksom han kunde förgylla en kväll med så många historier, med så mycket humor och spontanitet, så att stunderna i hans sällskap blev oförglömliga. Intervjuerna längre fram i boken vittnar också om att Lasse betydde mycket för de flesta runtomkring honom.
Vi kände till varandra en gång som kollegor. Lasse som journalist på Radio Göteborg/Sjuhärad och jag som reporter på kvällstidningen GT i Göteborg. Men det var först när Lasse gjort sina första trevande steg som Kurt Olsson i Radio Göteborg som vi träffades av en slump.
Tidningen hade ett arrangemang på Liseberg med något som hette GT Skolshow och jag var utskickad som reporter för att bevaka ännu en högstadieklass som skulle visa sina begynnande scenförmågor.
I klassen på scenen fanns unga Anna Brandeby, som jag har äran att skriva den här boken tillsammans med. Föräldrarna satt i publiken.”
